En krönika om bajs

Speaking of poop
Illustration: Annie Palmqvist

De flesta gånger du läser en rubrik som ovan så kommer texten handla om något helt annat än riktigt bajs. För bajs är extremt privat, eller ja det går så klart att skämta om men absolut inte ha en seriös diskussion runt. Tyvärr ställer det till det för oss ibland när ämnet bajs är så himla tabu-belagt, det har sannerligen gjort det för mig. Så den här gången tänker jag ägna min krönika åt just bajs.

1997 var jag 16 år. Vi hade nyligen flyttat till en gård och mamma och pappa höll på att renovera för fullt. Ganska länge sov de i hallen utanför mitt rum och för att komma till toaletten behövde jag gå förbi deras säng. På nätterna smög jag förbi dem flera gånger för att gå på toa och bajsa. Det är inte lätt att smyga i ett hus från början på 1900-talet och till slut kom natten då pappa grymtade ”Nu får det vara nog, nu får du gå till doktorn”. Och så blev det.

Jag blev diagnostiserad med den autoimmuna, livslånga tarmsjukdomen Morbus Crohn. Jag blev först förkrossad, ett liv med mediciner, ökad risk för cancer mm. Dock lovade jag mig själv ganska snabbt att aldrig låta sjukdomen hindra mig eller bli ett offer för den.

Under de första 10 åren berättade jag inte om min sjukdom för så många men likt en superhjälte med en svaghet utvecklade jag även mina egna superkrafter. Superkrafter som är viktiga för en som väldigt ofta och akut måste bajsa är t ex;

  • Målsökande radar som finner även de mest hemliga toaletter.
  • Tillfällig teleportering av alla sinnen som möjliggör toabesök på de äckligaste toaletter en kan tänka sig.
  • Förmågan att förvandlas till en kameleont och listigt smälta in i skogen när nöden tränger på.
  • Likt Frodo med osynlighetsmanteln kunna obemärkt tråckla sig ur och tillbaka in i killens säng 10 gånger på en natt.

Jag var begränsad men inte hindrad. Jag hade strategier för allt som handlade om bajs och att för inte bli påkommen.
Med att bajsa.
Det mest naturliga i världen…

Idag, lite äldre och klokare ser jag att ambitionen att inte bli ett offer för min sjukdom har lyckats. Men jag har blivit offer för ett stort, fett tabu– att prata bajs. Det tabut gäller särskilt för tjejer. Vi ska helst inte bajsa alls, vi ska fisa rosor och parfym och gå på toaletten på samma tid som det tar och kissa oavsett vad som behövs uträttas. Fattar ni vad svårt det är att leva upp till det med akuta diarréer, tarmträngningar, förstoppning, magont ifrån helvetet och oberäkneliga fisar?

Vi har gjort det till en norm att inte prata bajs. Killar kan prata om bajs på ett lite coolt sätt. Typ ”jävlar vilken kabel”, ”vilken brakskit” eller bara helt enkelt annonseringen ”ska gå och skita”. Men hittar de en blodstrimma i bajset, då är det inte coolt längre. Då blir det tyst. Hade vi vågat prata mer bajs hade vi upptäckt sjukdomar som t ex tarmcancer mycket tidigare och fler hade överlevt. Tjejer hade sluppit skämmas över att överhuvudtaget vara mänskliga och killar hade kunnat ta sin egen oro på allvar och levt längre. Och sådana som jag hade kunnat slippa mycket stress och ångest, och kunnat lägga en ofantlig mängd energi och strategiarbete på något annat än just bajs.

Det mest naturliga i världen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s