Tre provocerande bokstäver

12193590_1240987729260783_3027109348202275820_nDet finns ett relativt nytt ord på tre bokstäver som irriterar många svenskar, ordet är ”Hen”. En ytterst snabb googling ger kommentarer som ”I Sverige säger vi han och hon!”, ”Hen är inget ord å för mig har inte hen någon betydelse så jag vägrar hen”, “Vart är vårt land på väg, snart får man inte säga han eller hon längre, alla kommer snart vara könlösa HEN.”

Facebook är lurigt om man inte förstår konceptet ”lika attraherar lika”. Stor del av de på min Facebook tycker som jag, gillar som jag och delar artiklar som jag finner intressanta. Jag lägger till människor som jag gillar och som har liknande värderingar som jag. Facebook har också funktioner som gör att det jag läser mycket av får jag möjlighet att läsa ännu mer av. Det är lätt för mig att tro att hela världen är feministisk, antirasistisk och värnar om mångfald. Kanske lika lätt som det är för någon annan att tro att Sverige håller på att gå under av alla flyktingar och att muslimska terrorister tar över världen. Det beror på vad vi blir, och låter oss bli, matade med.

Trots mitt således viktade Facebook-flöde dyker det ibland upp grejer som t ex fotot med texten: ”Vägra hen! I Sverige säger vi hon och han.” Då är det som att få ett slag i magen och jag väljer att berätta varför jag nästan tappar andan.

Vi har ett barn som idag definierar sig som en hen. Varken att vara tjej eller vara kille känns just nu helt rätt men när jag en dag förklarade vad som rymdes i ordet hen sken ungen upp som en sol och sa resolut: ”Ja, jag är en hen!” Ordet hen har hjälpt mitt barn i sociala situationer när könsidentiteten blivit ifrågasatt av vuxna eller andra barn. Efter en kort förklaring att hen innebär att vara både tjej och kille är alla barn med på banan. Det blir enkelt.

Men inte för vuxna. Vuxna människor delar foton om att vägra det ord som mitt barn definierar sig som, som hjälper oss som familj att varken begränsa eller påverka i någon riktning. Hen är en fristad som skändas varje gång någon uttrycker att hen är onödigt, löjligt och oberättigat att existera.

Och här blir jag rädd. Om du vägrar hen, vägrar du mitt barn också?

Transfobin är stor i världen och det grundar sig säkert mycket i okunskap och rädsla för det som avviker från det ”normala”. Men den okunskapen och rädslan skördar alldeles för mycket offer. I en studie från 2015 så uppger mer än var tredje transperson att de övervägt ta sitt liv – och tyvärr lyckas många.

Du behöver inte säga hen till någon om inte den personen specifikt önskar det men raljera heller inte över ordet. Det är kanske betydelselöst för dig men det kan såra och till och med skada människor i din närhet utan att du vet om det. Du kanske aldrig träffat någon med oklar könstillhörighet men dagen du gör det har du ett val att göra – att visa öppenhet och vilja att förstå eller fortsätta leva i okunskap och avfärda det som trams. Vi har mött bägge delar.

Till slut en fråga till dig som motsätter dig hen;
– Vem tror du har det tuffast? Du som vägrar hen och känner att ”Argh, måste jag lära mig ett konstigt ord till?”, eller den person för vilken hen är det enda ordet som känns… bra?

Så snälla, gör det lite enklare för mitt barn och människor i liknande situation – tänk efter, tänk större och tänk snällare!

Annonser

Om en kortlek

Från mitten av december fram till nyår så är det för många fullt upp med middagar, avslutningar och firande med kollegor, familj, gamla vänner och nya bekantskaper.

Så har det varit för mig med. En del avslut har varit lättsamma med julklappslek, fika och småsnack och på andra tillställningar har samtalsämnen som husrenoveringar, dieter och snöbrist ägt rum och alla har varit nöjda med det. Men det finns ofta också de tillfällen när snacket stannar vid de trevliga samtalsämnena men relationerna nog hade mått bra av ett större djup.

Så i år har jag vid sådana risktillfällen använt mig av ett hemligt vapen – en kortlek! Det är inte en vanlig spelkortlek utan på varje kort finns en personlig fråga. Jag har tidigare använt den när jag jobbat med teamutveckling – och den har visat sig mycket effektiv. En fråga som ”Berätta om någon du saknar” kan bli startskottet till att en hel grupp kan börja öppna sig mera och genomgå en otrolig utveckling.

Alla människor är vandrande historieböcker och novellsamlingar men ibland kan det vara svårt att ställa de rätta frågorna för att få tillgång till alla de där otroliga berättelserna. Någon jag känner sade nyligen ”Varför tog jag inte reda mer om NN medan hen var i livet?” Kanske just för vi inte ställer frågor eller hittar tiden att ställa dem. Så i år har jag sett till att skapa ”rätt” tillfälle och kortleken har hjälpt till med frågorna. Under december har jag använt kortleken vid följande tillfällen:

  • Spelutvecklarföretagets julfest. Där fick alla i turordning ta varsitt kort och berätta en historia – vi fick fler nycklar till att förstå varandra och nya samtalsämnen till fikarasten för en lång tid framöver.
  • Vinteravslutningen med gruppen med ungdomar som jag leder. Vi har jobbat mycket med öppenhet och tillit sedan två månader tillbaka och “Wow” – vilka berättelser!
  • Julafton med sambons släkt. Jag vet mycket om vissa men lite om andra och ibland blir det ganska ytligt för att vi så sällan träffas och inte skapar tillfällen att prata ordentligt. Så i år åkte kortleken fram och vi som deltog var i åldrarna 9-66 år. Det är helt underbart att ha med barn – deras svar är självklara och med ett omedelbart djup. Och det är obetalbart när det pensionerade paret kan säga till varandra ”det visste inte jag om dig!”
  • Date med sambon. Så där ett par dagar innan julafton så överraskar sambon med en övernattning på hotell, bio och middag. När vi gör något tillsammans så är det lätt att snacket handlar om gemensamma intressen som barn eller jobb. Men den här gången bestämde vi att vi på varje fråga skulle berätta om något som den andra inte redan visste. Vi har varit tillsammans i drygt 11 år – det är en utmaning att svara något nytt på frågan ”Berätta något om din familj” eller ”Berätta om något som du uppskattar hos dig själv”. Men vi lyckades och kom varandra ännu närmare.

Vi kan aldrig veta säkert hur mycket vi kommer få träffa nära och kära eller hur många tillfällen vi har att berätta vår historia. På nyårsafton kommer det ytterligare ett tillfälle att få reda på lite mer om de vi tycker om – passa på att ta det!

PS: Kortleken heter ”More Than One Story” och finns även som app. Men ni kan ju också hitta på era egna frågor, lägga i en skål och dra varsin.

IMG_9939

http://www.simrishamn.se/mtos/projekt
https://itunes.apple.com/se/app/more-than-one-story/id503826984?mt=8

En krönika om bajs

Speaking of poop
Illustration: Annie Palmqvist

De flesta gånger du läser en rubrik som ovan så kommer texten handla om något helt annat än riktigt bajs. För bajs är extremt privat, eller ja det går så klart att skämta om men absolut inte ha en seriös diskussion runt. Tyvärr ställer det till det för oss ibland när ämnet bajs är så himla tabu-belagt, det har sannerligen gjort det för mig. Så den här gången tänker jag ägna min krönika åt just bajs.

1997 var jag 16 år. Vi hade nyligen flyttat till en gård och mamma och pappa höll på att renovera för fullt. Ganska länge sov de i hallen utanför mitt rum och för att komma till toaletten behövde jag gå förbi deras säng. På nätterna smög jag förbi dem flera gånger för att gå på toa och bajsa. Det är inte lätt att smyga i ett hus från början på 1900-talet och till slut kom natten då pappa grymtade ”Nu får det vara nog, nu får du gå till doktorn”. Och så blev det.

Jag blev diagnostiserad med den autoimmuna, livslånga tarmsjukdomen Morbus Crohn. Jag blev först förkrossad, ett liv med mediciner, ökad risk för cancer mm. Dock lovade jag mig själv ganska snabbt att aldrig låta sjukdomen hindra mig eller bli ett offer för den.

Under de första 10 åren berättade jag inte om min sjukdom för så många men likt en superhjälte med en svaghet utvecklade jag även mina egna superkrafter. Superkrafter som är viktiga för en som väldigt ofta och akut måste bajsa är t ex;

  • Målsökande radar som finner även de mest hemliga toaletter.
  • Tillfällig teleportering av alla sinnen som möjliggör toabesök på de äckligaste toaletter en kan tänka sig.
  • Förmågan att förvandlas till en kameleont och listigt smälta in i skogen när nöden tränger på.
  • Likt Frodo med osynlighetsmanteln kunna obemärkt tråckla sig ur och tillbaka in i killens säng 10 gånger på en natt.

Jag var begränsad men inte hindrad. Jag hade strategier för allt som handlade om bajs och att för inte bli påkommen.
Med att bajsa.
Det mest naturliga i världen…

Idag, lite äldre och klokare ser jag att ambitionen att inte bli ett offer för min sjukdom har lyckats. Men jag har blivit offer för ett stort, fett tabu– att prata bajs. Det tabut gäller särskilt för tjejer. Vi ska helst inte bajsa alls, vi ska fisa rosor och parfym och gå på toaletten på samma tid som det tar och kissa oavsett vad som behövs uträttas. Fattar ni vad svårt det är att leva upp till det med akuta diarréer, tarmträngningar, förstoppning, magont ifrån helvetet och oberäkneliga fisar?

Vi har gjort det till en norm att inte prata bajs. Killar kan prata om bajs på ett lite coolt sätt. Typ ”jävlar vilken kabel”, ”vilken brakskit” eller bara helt enkelt annonseringen ”ska gå och skita”. Men hittar de en blodstrimma i bajset, då är det inte coolt längre. Då blir det tyst. Hade vi vågat prata mer bajs hade vi upptäckt sjukdomar som t ex tarmcancer mycket tidigare och fler hade överlevt. Tjejer hade sluppit skämmas över att överhuvudtaget vara mänskliga och killar hade kunnat ta sin egen oro på allvar och levt längre. Och sådana som jag hade kunnat slippa mycket stress och ångest, och kunnat lägga en ofantlig mängd energi och strategiarbete på något annat än just bajs.

Det mest naturliga i världen.

Det du fokuserar på, är det som växer! 

Jag har bott i Karlshamn i 11 år och innan dess så gjorde jag allt det där en vanligtvis gjorde i 20-årsåldern, reste runt i världen, bodde i större stad, hade konstiga jobb etc. Men det var kärleken som förde mig, från Småland där jag är uppvuxen, till Karlshamn.

Kärleken hade precis startat upp ett företag här och jag fick drömjobbet i Karlskrona. I många år tänkte vi båda att det här är bara var ett stopp på vägen, vi skulle ut i stora vida världen och åtminstone bo i en storstad. Då tyckte jag att Karlshamn var litet, utbudet dåligt, det luktade illa och det var skitsvårt att få vänner som var från Karlshamn. Vi var på väg bort.

Men sambons företag gick bra, jättebra faktiskt, och det var inte riktigt läge att flytta tills en dag då de öppnade kontor i Malmö. Det fanns plötsligt en öppning att flytta dit. Jippiee!!

Eller? Någon gång under tiden hade den lilla staden tagit sig in i hjärtat på mig utan att jag märkt det och när öppningen fanns där så ville jag plötsligt stanna. Vi var i ett annat läge av livet där barn och hus inte kändes alltför avlägset och nu kände vi att det fanns ingen bättre plats att stanna på. En lagom stor stad med mycket kultur, vacker stadskärna, pendlingsavstånd till massa städer och nära till havet.

Under ett möte förra veckan fick vi en snabb uppgift att dela med varandra: säg tre saker som du gillar med Karlshamn. Personen jag skulle dela med hade bott i Karlshamn hela sitt liv men hade ändå svårt att hitta tre saker som hen gillade. Inte på grund av missnöje men på grund av att hen aldrig reflekterat över det. Under kvällen så flyttade ett citat in i mitt huvud – ”Det du fokuserar på, är det som växer”.

Det var ju precis så det var för mig. När jag fokuserade på det som inte var bra hittade jag fler och fler saker som gjorde att jag ville flytta. Men senare, när jag skiftade fokus till det positiva så hittade jag massvis med goda anledningar att stanna och känna mig stolt över min stad. Här kommer mina topp 3:

  • Karlshamn är lagom stort för att kunna ha inflytande som medborgare och företagare och jag känner att jag kan påverka min situation. I en större stad hade det varit mycket längre väg till påverkan.
  • Karlshamn är perfekt storlek att ha barn i. Det finns ett utbud av förskolor och skolor. Bra kulturutbud för de yngre och nu börjar det dessutom poppa upp programmeringsverkstäder för barn och ungdomar – det händer saker!
  • På jobbet har jag utsikt över havet och ser en och annan ubåt glida förbi då och då. Hemma har jag utsikt över en gigantisk åker där vi med största intresse följer jordbruket och djurlivet alla årstider.

Och så har vi ett fantastiskt brädspelscafé på Ronnebygatan, läxfria skolor med digitala inriktningar och den kvinnliga världsmästaren i Counter-Strike – vem orkar fokusera på någon lukt då liksom?imgres-1

Vi behöver alla då och då och i olika situationer fråga oss – vad fokuserar jag på, vad låter jag växa? Det positiva eller det negativa? Och för att bidra till det positiva vill jag ställa samma fråga till dig som jag fick – vilka tre saker gillar du mest med Karlshamn?

Nyfiken på att tillsammans skapa Sveriges bästa livsklimat? Kolla in Gilla Karlshamn

En fyrkantig kloss funderar

10303173_1532799893628464_74395853803885989_nFörra året hoppade jag in som konsult lite då och då på ett supercoolt projekt som heter ”MY.WAY”. Det är ett projekt som finansieras av arbetsförmedlingen och drivs av projektledare på NetPort Science Park. Det handlar om att få ungdomar mellan 18-25 år ur arbetslöshet genom att jobba med olika sorters projekt inom digitala medier under 5 månader.

Ju mer jag träffade och lärde känna människorna i MY.WAY, desto mer gick det upp för mig hur nedrans trångt och likformigt hålet för vad som anses normalt är. Ni vet som i en sådan där låda som barn ska plutta ner klossar i, rund kloss – runt hål, triangulär kloss – triangulärt hål. Det kändes plötsligt som om hela vårt samhälle bara var uppbyggt av en sorts hål, låt oss säga ”fyrkantiga” i den här krönikan, det passar bra på många sätt.

Jag är ett exempel på en fyrkantig kloss, så är det bara. Jag har två ”oskilda” föräldrar av olika kön, jag är vit och heterosexuell och jag blev bara lite retad i skolan. Jag skapar mina egna jobb och känner att jag kan påverka min och andras situation till det bättre och jag har ett stort kontaktnät. Jag har flertalet privilegium, jag är en fyrkantig kloss.

Ungdomarna i MY.WAY var oftast inte särskilt fyrkantiga alls men ändå skulle de igenom det där fyrkantiga hålet rakt ut i det arbetande fyrkantiga samhället. När icke-fyrkantiga klossar ska igenom fyrkantiga hål så gör det ont och i värsta fall skalas saker av och andra kanske trycks dit med våld för att klossen ska kunna passa in.

Under de tre första av totalt fem månader som MY.WAY drevs förra året valde vi aktivt att inte ställa frågan ”Har du sökt något jobb?” Vi lade ner en massa tid och kraft på att ta reda på hur klossarna såg ut innan de blev pressade någonstans, och vi gav dem verktyg för att återta lite av sina ursprungliga former. När tre månader gått var det dags för avstämning med ledningsgruppen för projektet. Jag glömmer aldrig när vi stod där i en ring och plötsligt dök frågan upp: ”Har ni sökt några jobb?” ”Men tusan”, tänkte jag, ”kan de inte bara få hitta sig själva först så kommer det andra sen?” Men så hände det som fortfarande ger mig rysningar. En deltagare tar ett steg fram i ringen och säger ”Ja, det har jag faktiskt. Tack vare det här projektet sökte jag ett jobb i förra veckan – inte för att jag var tvingad utan för att jag verkligen ville. Det har inte hänt på väldigt länge.”

Det var ett jädra slitjobb för deltagarna och för min kollega Cissi Dahl som ledde projektet – men den kommentaren kommer alltid vara med oss och göra MY.WAY värt varenda sekund. Statistiken visar att 100% hade gått från passiv arbetslöshet till jobb, praktik, sommarjobb eller studier 3 månader efter avslutat projekt, och efter 6 månader var 80% av deltagarna fortfarande sysselsatta. Det är en succé!

När vi tycker att någon är ”normal” utgår vi från oss själva och de privilegier vi har. Har du funderat på vilka dina är? Vågar du erkänna dem? Det kan ju faktiskt vara lite läskigt, för som Spindelmannens farbror Ben sade ”With great power comes great responsibility” – och privilegier är en sorts makt.

Om nästan exakt en månad är det uppstart av andra upplagan av MY.WAY och i år har jag äran att leda projektet. Och det känns fantastiskt bra att få använda så många privilegium som jag bara kan för att bygga upp någon annan.

Var ingen liten lort! (Originalrubrik) 13/8 2015

FullSizeRender[4]När jag handlar på Ica i Asarum finns där en fantastisk kvinna, Silvia, som sitter vid entrén och försöker ta sig fram här i livet. Jag stannar ofta och pratar lite med henne, hon pratar bra engelska. Hennes dotter satt vid Lidl tidigare, men har åkt hem till Rumänien för, det dyra projektet, att föda barn och Silvia har även barnbarn i Rumänien som är lika gamla som mina egna barn.
Vissa dagar är hon full av energi och har nära till skratt och andra dagar är blicken tom. I början brukade jag köpa mat men blev ombedd att hellre lägga lite pengar i hennes kopp. Jag tycker det är jättesvårt att veta vad som bäst men vi har hittat en kompromiss, en enkel baguette istället, och lite pengar i koppen.
Utanför Coop sitter ofta Adriana. Vi har bara pratat några gånger men vilken trevlig kvinna! Tyvärr vet jag att Adriana så sent som i våras tyckte det var väldigt obehagligt att sitta och tigga då hon fick mycket skäll och glåpord. Och det är klart hon kände så, för de är ju också människor, Silvia och Adriana, de blir sårade och glada av samma saker som du och jag.

Nyligen lanserade Sverigedemokraterna en reklamkampanj som visades i Stockholms tunnelbana gällande att förbjuda organiserat tiggeri och få bort tiggarna.
Och jag blev så nedrans arg! Att Rumänien har problem att ta hand om sina medborgare, i synnerhet de fattigaste och mest utsatta är det ingen fråga om och vi behöver bidra till en lösning. Men det kampanjen bidrar till är tyvärr bara
att misstänkliggöra och alienera. Den gör det lite enklare för oss att titta bort, avhumanisera migranterna och att fortsätta leva med våra fördomar. Den gör det lättare att spotta på, hota, skälla ut och ignorera människor som Silvia vid ICA och Adriana vid Coop.

Hédi Fried överlevde Auschwitz. I sitt sommarprat berättar hon att när nazisterna tvingade judarna att bära Davidsstjärnan på kläderna – då sa ingen något.
När nazisterna förbjöd andra att handla i judarnas affärer – då bet man ihop och ingen sa något.
När nazisterna förflyttade judarna till ghetton – då sa ingen något, och ”man fick ju i alla fall vara tillsammans”.
Hon undrar i efterhand –”Varför sa vi inget?”

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.” sa Jonathan i Bröderna Lejonhjärta och till skillnad från Hédi riskerar vi inte att bli skjutna i huvudet om och när vi protesterar. Det har pågått en debatt i samband med kampanjen om huruvida SD tjänar på protester mot dem. Låt oss inte luras, låt oss inte vaggas in i tron om att det blir bättre om vi håller tyst. Vi har banne mig en skyldighet att skrika så högt vi kan för att inte upprepa historien. Främlingsfientligheten växer sig starkare och det är upp till oss som vill ha ett annat samhälle att höras. Mycket, tydligt och ofta.

Så var ingen ”liten lort” som Jonathan skulle ha sagt, utan höj din röst och gör allt du kan för att lämna en mer kärleksfull värld efter dig.

Enhörningar och Bulgurland – 9/7 2015

IMG_8197Den här våren och försommaren har gått helt galet fort. Både jag och sambon har haft mycket på jobbet och helgdagarna har avlöst varandra, för att inte tala om födelsedagar och födelsedagskalas och vi har verkligen inte orkat göra några storslagna semesterplaner.

Så, med endast några veckor kvar började tankarna mala: ”Men vad ska vi göra då?” ”Allt kommer vara uppbokat!” ”Har vi sparat tillräckligt?” ”Legoland, Kolmården, Astrid Lindgrens värld? Disneyland!?”
Lyckligtvis slutade tankarna mala när vi för ett ögonblick tog av den självpåtagna ”Reiseleiter-mössan” och istället ställde frågan ”Vad vill barnen?”

Föräldrar och barn samlades en kväll runt ett tomt grönt papper och en penna med frågan ”Vad ska hända på sommarlovet?”
Barnens svar blev: Bada med simglasögonen, äta matsäck vid stranden, åka till Barnens Gård, bada i poolen vi fått ärva av våra grannar(tack!), besöka Målilla Tractor Power Weekend (yeah!), cykla och spela badminton.
Och så hade föräldrarna några önskningar: Tälta i Karlshamns skärgård med goda vänner, spela datorspel, gå på någon av Karlshamns sommarteatrar samt hälsa på en annan vän uppåt landet med traktorer och 18.000 höns.
Sedan belv det några önskningar som kräver lite mer kreativitet för att kunna uppfyllas:

  • Träffa en enhörning (hoppas att Bäckahästen i Ronneby Brunnspark funkar?)
  • Åka till Bulgurlandet (som ”faktiskt finns!”) och träffa alla på Monster High (ehhh, ingen aning hur vi löser detta – det går bra att komma med idéer)

Vi blev alla så himla nöjda med vår planering. Barnen för att de varit delaktiga och föräldrarna var nöjda av samma anledning, att vi lät barnen vara delaktiga – vi äger nu vårt sommarlov tillsammans.
Det gröna pappret som hänger i köket är en bra påminnelse om att man inte behöver göra alla de där stora utflykterna eller åka till de dyra, superhäftiga (enligt vem?) turistmålen.
I sommar kommer vi att ”hänga” snarare än att flänga.
Och om allt annat är upptaget så har vi alltid en enhörning att träffa och så länge Bulgurlandet inte kräver en längre resa så kommer den här semestern inte heller behöva kosta så värst mycket.

Ha en härlig och avslappnad sommar!